För att uppfylla dessa krav använde vi oss av mikroprocessorn 68HC11E9 som hjärna i vår konstruktion. Denna processor har ett internt EEPROM där man kan lagra data även då spänningen är frånslagen vilket vi använde för att lagra dykdata. Dessutom har den ett ovanligt stort programminne vilket vi behövde för att kunna göra ett program där så många funktioner som möjligt tillhandahölls. För att få ett så bra användargränssnitt som möjligt använde vi oss av en stor grafisk display på vilken man kunde rita grafer över simulerat dyk såväl som riktigt dyk. Dessutom medförde den stora displayen att processorn kunde kommunicera med användaren med hjälp av ett menysystem vilket ökade flexibiliteten eftersom menysystem är lätta att utöka och redigera. För att få en säker konstruktion krävdes en tillförlitlig klocka vilken vi fann i DS1994 som egentligen är ett minne som är extrautrustat med realtidsklocka och batteribackup för 10 år. Denna krets visade sig vara väldigt värdefull eftersom vi i denna kunde lagra loggvärden av djupet från ett dyk och på grund av dess inbyggda batteri vilket ytterliggare ökade säkerheten.
Efter avslutat projekt kan vi konstatera att vi satte ribban för högt vad gällde antal funktioner som skulle implementeras. Det visade sig att mikroprocessorns minne inte räckte till och vi fick därför koncentrera oss på de mer relevanta funktionerna och avstå från att realisera estetiska lösningar. I stort uppfyller konstruktionen de krav vi satte upp från början. Vi har även lärt oss en hel del, till exempel att en manual inte alltid innehåller korrekt information men också hur man på ett smidigt och smärtfritt sätt kan dela upp en stor programmeringsuppgift på tre flitiga teknologer.
Jonas, Peter och Tobias. Maj 1996.