Biography

This page not available in English

 Biographical note  (Foundations of Science 9: 211-212, 2004)

Lars Löfgren, born 1925, studied physics and mathematics at the department of ``teknisk fysik'' at ``Kungliga Tekniska Högskolan'' (KTH) in Stockholm. The department was founded by the physicist professor Gudmund Borelius, intending to provide a fundamental background for understandings across fragmented scientific disciplines. Physics and mathematics dominated the department, whereas courses in, say, logics, or mathematical logic, were not available. His postgraduate studies at KTH resulted in licentiat-degrees in mathematics and applied mathematics, and a subsequent doctor's degree. At the university of Illinois, Urbana, USA, he studied mathematical logic, and logics, with professors William Boone, and Atwell Turquette.

In the 50's, the mutual connections between logics and automata-influenced model theory started to become widely known, notably with the publication of AUTOMATA STUDIES (Ann Math Studies No 34, 1956) with contributions by Stephen Kleene, John von Neumann, Martin Davis, and others. Somewhat earlier, in 1949, von Neumann had given his University of Illinois lectures ``Theory and organization of complicated automata''. These, and other early lectures of von Neumann were in the early 60's being edited by Arthur Burks for publication by Univ. of Ill. Press under the title ``Theory of self-reproducing automata''. In the process, Burks gave a seminar series at the Univ. of Illinois, which Lars Löfgren attended. Concerning the interpretation of a particular complexity thesis of von Neumann, Burks turned to Gödel who helped with an understanding, and later Lars Löfgren came to suggest the complexity thesis as an instance of the so called linguistic complementarity.

While at the Univ. of Ill. in the 60's, working in Heinz von Foerster's BCL (biological computer laboratory), he had the opportunity to develop insights into a logical problem concerning von Neumann's formulation of self-reproduction, a problem suggested by the theoretical biologist Robert Rosen at the University of Chicago.

In 1963, he was appointed full professor at the University of Lund, Sweden, where he initiated courses in automata theory based on mathematical logic and complexity theory. This activity flourished in the late 60's and the 70's. A comprehensive library was erected. Later on, the automata department was split up as the result of a somewhat natural fragmentation process. The library has remained intact, however, and this is where he resides today as professor emeritus. Mainly exploring the phenomenon of holistic language, centered around the linguistic complementarity, as a unifying
foundational category.

 Biografi  (Lärda Lund A-Ö: om vägarna till kunskap, SDS 1988) 

Hur jag blev det jag blev, professor vid en teknisk fakultet? Dels lockades jag av den renommerade utbildningen vid avdelningen för teknisk fysik vid KTH med sin utpräglat matematiska natur, dels låg det i familjetraditionen. Efter otaliga diskussioner med min far om teknologins väsen, kom jag att förstå att frågan om vad teknologi är - ej är en teknologisk fråga! Med matematik förhåller det sig på ungefär samma sätt, men där finns det, som jag senare skulle erfara, metamatematiska svar på frågan om matematikens natur.

Efter grundutbildningen kom jag på 50-talet i USA i kontakt med matematikern John von Neumann och hans modeller för självreproduktiva automata, baserade på matematisk logik och metamatematik snarare än på konventionell matematik. Detta var något nytt. Tidigare hade man föreställt sig autos-fenomen, t ex självreproduktion och självreparation, som uteslutande privilegium för biologins
livsprocesser. Jag studerade vidare i matematisk logik i USA.

Efter en doktorsavhandling vid KTH om självreparerande automata sökte och fick jag en professur i elautomatik här i Lund. En professur i automatik var något helt nytt, och jag kände stor iver att försöka bygga upp området med matematisk logik och metamatematik som naturliga grundvalar. Av en tillfällighet hade jag kommit att läsa filosofen von Wrights ``Essay om Naturen, Människan och den Vetenskapligt-Tekniska Revolutionen'' i Lundaserien Scripta Minora, 1962, där automation ses som maskinell kontroll av maskiners arbete, och cybernetik som en helt ny vetenskap som sysslar med teorin för denna form av automation. Tanken att utveckla detta självreferentiella perspektiv, på ungefär samma sätt som i von Neumanns resolution av självreproduktion, var också en orsak till att jag sökte mig till Lund.

Kanske hade jag alltför uppskruvade förväntningar på ett snabbt accepterande av det nya ämnet. Det gällde ju att nå utöver en väl invand klassiskt objektiv syn på en fysikalisk verklighet, från vilken beskrivaren kan distansera sig som ett icke-fysikaliskt fenomen. Och att med metamatematikens hjälp förstå autologin i kunskap om kunskapsinhämtande. Eller, att se oss själva i den dubbla rollen av iakttagande subjekt och iakttaget objekt. Med förmågor som att med intelligent planerande skapa artificiella intelligenser - och förstå hur en artificiellt kreerad intelligens (AI) skiljer sig från en, genom evolution, naturligt utvecklad.

Idag har AI kommit mer i ropet, och autologa problemställningar gör sig påminta i skilda områden alltifrån teoretisk fysik, med observation av observationsprocesser, till teoretisk biologi, med självreparation på DNA-nivå och autonoma livsfenomen på fenotypnivå. Vi har fått en avdelning för teoretisk automatik och öppnat en dörr mot ett inre kosmos - där kunskapsprocesserna
objektiveras i en hierarki av konstruerade språk - väl så komplext och spännande som vårt yttre mer fysikaliskt påtagliga kosmos.

Bör forskning vara samhällsnyttig, tillfrågas jag. Min åsikt är att en bra strategi för organisation av vetenskaplig verksamhet är en som ej tillämpar någon likformig styrning efter en till sin natur politisk samhällsnytta, utan lämnar frihet för utveckling av vetenskapliga idéer. Åsikten är baserad på insikten att kunskap om samhällsnytta måste förbli fragmentarisk - liksom kunskap om fitness i biologisk utveckling.